Vårdväskans backspegel: Psykiatrins historia

Inställningen till och synen på psykisk ohälsa och behandling av psykiska sjukdomar har varierat kraftigt genom århundradena. Man trodde länge att personer med psykiska besvär var besatta av djävulen och de gömdes undan i hemmen eller på hospital för att skapa så få problem som möjligt för sin omgivning. Idag har utvecklingen tack och lov tagit stora kliv framåt och effektiva behandlingsmetoder finns tillgängliga. Välkommen till Vårdväskans backspegel!

Sinnessjuka, dårar, galningar… Personer med psykiska besvär och sjukdomar har associerats med en mängd olika skällsord och benämningar genom historien. Vårt sinne har länge varit, och är delvis fortfarande, höljt i dunkel och orsaken till diverse mentala tillstånd har många gånger antagits ligga i Guds händer. Psykisk ohälsa har genom åren varit otroligt skambelagt och vare sig anhöriga, kyrkan eller medicinskt kunniga har vetat hur de skulle handskas med problemet. Detta ledde till att många människor blev undangömda i sina hem eller på olika typer av institutioner, i syfte att minska den påverkan de kunde ha på samhället och sina medmänniskor. Numera har vi som tur är betydligt mer insikt i och kunskap kring diagnostisering, behandlingsmetoder och medicinering och psykiatrin går inte längre ut på att gömma undan personer med psykiska problem.

Under 1700-talets upplysningstid förändrades synsättet på psykisk sjukdom något, och den gamla och inskränkta inställningen började utmanas av ett medicinskt perspektiv. Man trodde nu att olika mentala besvär kunde bero på rubbningar av hjärnan, nerverna eller den inre kroppsliga harmonin och antagandet att drabbade personer var besatta av djävulen började överges mer och mer. Under medeltiden hade så kallade hospital upprättats, där framför allt spetälska behandlades. När problemet med spetälska minskade drastiskt och man under samma period började upprätta lasarett för kroppssjukvården, togs sinnessjuka i allt större utsträckning omhand av hospitalen. Man hade tidigare försökt avskilja de spetälska från samhället, men under 1700-talet var det nu personer med psykiska sjukdomar som tog deras plats. Trots att man börjat se på psykisk ohälsa ur ett mer medicinskt perspektiv behandlades alltså psykiskt sjuka fortfarande som samhällets stora skamfläck.

I 1800-talets Sverige förändrades synen på psykisk ohälsa och dess orsaker ytterligare. Man började se så kallade sinnessjukdomar som faktiska sjukdomar som kunde behandlas och botas. I början av 1800-talet fastslogs att personer som ansågs vara sinnessjuka skulle genomgå en så kallad provkur. Detta innebar att de drabbade under några månader skulle genomgå behandlingsförsök för att återfå hälsan och förståndet. Man ville ge dem sjukdomsinsikt och hjälpa dem hitta tillbaka till sitt friska jag. 1823 bestämdes även att psykiskt sjuka personer inte längre fick benämnas som ”dårar” och att de, precis som personer med kroppsliga besvär, i stället skulle kallas ”patienter”.

Under 1800-talet öppnade Sveriges första mentalsjukhus och medicinskt kunniga började experimentera med olika typer av behandlingsmetoder, varav vissa kan anses vara otroligt brutala. Ett exempel på en behandlingsmetod från denna tid är den så kallade svängmaskinen, där patienten spändes fast för att sedan snurras i så hög takt att blodet började rinna ut ur personens kroppsöppningar och personen svimmade. Detta skulle sedan upprepas så många gånger som ansågs nödvändigt.

Det var få personer som återfick sin psykiska hälsa efter behandling inom 1800-talets psykiatri och de som skrevs ut och fick återvända hem var mest troligt feldiagnostiserade från början. Många anhöriga ville dessutom inte ha hem sina sinnessjuka familjemedlemmar, på grund av både skam och okunskap kring hur psykiska besvär skulle hanteras.

Mellan 1860 och 1960 fördubblades Sveriges befolkning, men under denna period växte antalet intagna på mentalsjukhus betydligt mer än så. År 1900 vårdades drygt 4500 personer inom den svenska sinnessjukvården och under 1960-talet är antalet så mycket som 37 500. Under denna tid insåg man att något behövde göras inom psykiatrin, som fortfarande kallades sinnessjukvård, då bristen på kliniska resultat och ett växande antal patienter började bli ett problem. Lokalerna som de sinnessjuka behandlades och bodde i förändrades, från att vara mörka celler och källarutrymmen till ljusa och fräscha sjuksalar. Man började även ordinera aktivitet inom hantverk, trädgårdsarbete och lantbruk, vilket gjorda att många av Sveriges mentalsjukhus var i stort sett självförsörjande.

Flera behandlingsmetoder tillkom under 1900-talets första hälft. Man experimenterade med olika typer av chockbehandlingar, med mycket tveksamma resultat som följd. En metod gick ut på att injicera patienten med insulin för att på konstgjord väg framkalla hypoglykemi och koma. Efter en stund väcktes patienten genom att sondmatas med sockerlösning. Vissa mentalsjukhus inrättade så kallade insulinkomaavdelningar, men dagens forskare anser att behandlingen inte gav några resultat.

En annan behandlingsmetod som användes relativt flitigt var att lobotomera personer med svåra psykiska besvär. Den första svenska patienten lobotomerades år 1944 och nästan 4500 personer hann genomgå detta kirurgiska ingrepp innan den sista lobotomin utfördes år 1969. Många patienter blev avtrubbade och apatiska efter att ha fått delar av hjärnan bortskuren, och dödligheten i Sverige var så hög som 17%. Lobotomi kan därför ses som ytterligare en misslyckad behandlingsmetod i psykiatrins historia.