Inställningen till och synen på psykisk ohälsa och behandling av psykiska sjukdomar har varierat kraftigt genom århundradena. Man trodde länge att personer med psykiska besvär var besatta av djävulen och de gömdes undan i hemmen eller på hospital för att skapa så få problem som möjligt för sin omgivning. Idag har utvecklingen tack och lov tagit stora kliv framåt och effektiva behandlingsmetoder finns tillgängliga. Välkommen till Vårdväskans backspegel!
Sinnessjuka, dårar, galningar… Personer med psykiska besvär och sjukdomar har associerats med en mängd olika skällsord och benämningar genom historien. Vårt sinne har länge varit, och är delvis fortfarande, höljt i dunkel och orsaken till diverse mentala tillstånd har många gånger antagits ligga i Guds händer. Psykisk ohälsa har genom åren varit otroligt skambelagt och vare sig anhöriga, kyrkan eller medicinskt kunniga har vetat hur de skulle handskas med problemet. Detta ledde till att många människor blev undangömda i sina hem eller på olika typer av institutioner, i syfte att minska den påverkan de kunde ha på samhället och sina medmänniskor. Numera har vi som tur är betydligt mer insikt i och kunskap kring diagnostisering, behandlingsmetoder och medicinering och psykiatrin går inte längre ut på att gömma undan personer med psykiska problem.
Straff från Gud och interna rubbningar
Synen på det som genom historien kallats för galenskap, sinnessjukdom, dårskap och svagsinthet har varierat kraftigt under århundradenas gång. Under antiken trodde man att psykiska besvär kunde bero på en unik förbindelse med gudarna och ett tecken på utvaldhet, men även på obalans i kroppen och interna rubbningar. Medeltidsmänniskor ansåg i stället att mental ohälsa var ett straff från Gud och att den drabbade bara hade sig själv att skylla. Levde man inte tillräckligt gudfruktigt kunde djävulen sätta klorna i en och genom sin besatthet orsaka sinnessjukdom. I det medeltida Sverige togs en del psykiskt sjuka personer omhand i så kallade helgeandshus, där samhällets bottenskikt bestående av gamla, sjuka och fattiga kunde bo. Behandling fanns inte på kartan, utan boende på helgeandshus var i stället en typ av förvaring.
Under 1700-talets upplysningstid förändrades synsättet på psykisk sjukdom något, och den gamla och inskränkta inställningen började utmanas av ett medicinskt perspektiv. Man trodde nu att olika mentala besvär kunde bero på rubbningar av hjärnan, nerverna eller den inre kroppsliga harmonin och antagandet att drabbade personer var besatta av djävulen började överges mer och mer. Under medeltiden hade så kallade hospital upprättats, där framför allt spetälska behandlades. När problemet med spetälska minskade drastiskt och man under samma period började upprätta lasarett för kroppssjukvården, togs sinnessjuka i allt större utsträckning omhand av hospitalen. Man hade tidigare försökt avskilja de spetälska från samhället, men under 1700-talet var det nu personer med psykiska sjukdomar som tog deras plats. Trots att man börjat se på psykisk ohälsa ur ett mer medicinskt perspektiv behandlades alltså psykiskt sjuka fortfarande som samhällets stora skamfläck.
Från dårar till patienter
I 1800-talets Sverige förändrades synen på psykisk ohälsa och dess orsaker ytterligare. Man började se så kallade sinnessjukdomar som faktiska sjukdomar som kunde behandlas och botas. I början av 1800-talet fastslogs att personer som ansågs vara sinnessjuka skulle genomgå en så kallad provkur. Detta innebar att de drabbade under några månader skulle genomgå behandlingsförsök för att återfå hälsan och förståndet. Man ville ge dem sjukdomsinsikt och hjälpa dem hitta tillbaka till sitt friska jag. 1823 bestämdes även att psykiskt sjuka personer inte längre fick benämnas som ”dårar” och att de, precis som personer med kroppsliga besvär, i stället skulle kallas ”patienter”.
Under 1800-talet öppnade Sveriges första mentalsjukhus och medicinskt kunniga började experimentera med olika typer av behandlingsmetoder, varav vissa kan anses vara otroligt brutala. Ett exempel på en behandlingsmetod från denna tid är den så kallade svängmaskinen, där patienten spändes fast för att sedan snurras i så hög takt att blodet började rinna ut ur personens kroppsöppningar och personen svimmade. Detta skulle sedan upprepas så många gånger som ansågs nödvändigt.
Det var få personer som återfick sin psykiska hälsa efter behandling inom 1800-talets psykiatri och de som skrevs ut och fick återvända hem var mest troligt feldiagnostiserade från början. Många anhöriga ville dessutom inte ha hem sina sinnessjuka familjemedlemmar, på grund av både skam och okunskap kring hur psykiska besvär skulle hanteras.
Insulinchock och lobotomi
Mellan 1860 och 1960 fördubblades Sveriges befolkning, men under denna period växte antalet intagna på mentalsjukhus betydligt mer än så. År 1900 vårdades drygt 4500 personer inom den svenska sinnessjukvården och under 1960-talet är antalet så mycket som 37 500. Under denna tid insåg man att något behövde göras inom psykiatrin, som fortfarande kallades sinnessjukvård, då bristen på kliniska resultat och ett växande antal patienter började bli ett problem. Lokalerna som de sinnessjuka behandlades och bodde i förändrades, från att vara mörka celler och källarutrymmen till ljusa och fräscha sjuksalar. Man började även ordinera aktivitet inom hantverk, trädgårdsarbete och lantbruk, vilket gjorda att många av Sveriges mentalsjukhus var i stort sett självförsörjande.
Flera behandlingsmetoder tillkom under 1900-talets första hälft. Man experimenterade med olika typer av chockbehandlingar, med mycket tveksamma resultat som följd. En metod gick ut på att injicera patienten med insulin för att på konstgjord väg framkalla hypoglykemi och koma. Efter en stund väcktes patienten genom att sondmatas med sockerlösning. Vissa mentalsjukhus inrättade så kallade insulinkomaavdelningar, men dagens forskare anser att behandlingen inte gav några resultat.
En annan behandlingsmetod som användes relativt flitigt var att lobotomera personer med svåra psykiska besvär. Den första svenska patienten lobotomerades år 1944 och nästan 4500 personer hann genomgå detta kirurgiska ingrepp innan den sista lobotomin utfördes år 1969. Många patienter blev avtrubbade och apatiska efter att ha fått delar av hjärnan bortskuren, och dödligheten i Sverige var så hög som 17%. Lobotomi kan därför ses som ytterligare en misslyckad behandlingsmetod i psykiatrins historia.
Psykofarmaka gör entré
I mitten av 1900-talet kom ett stort genombrott inom psykiatrin – psykofarmaka intog läkemedelsmarknaden. Över en natt blev slutna psykiatriska avdelningar lugnare, personalen kunde hantera patienterna på ett helt nytt sätt och psykoser, oro och ångest dämpades. Snart fanns mediciner för flera olika typer av psykiska besvär och dessa skrevs ut i allt större utsträckning. Man underskattade dock biverkningarna som de nya läkemedlen gav, speciellt när de ordinerades i höga doser och under långa perioder. Intåget av de nya medicinerna innebar emellertid att många av de gamla behandlingsmetoderna fasades ut. Kunskapen kring psykisk ohälsa ökade också under kommande årtionden och man började även ordinera samtalsterapi, vilket hjälpte många patienter.
Under 1960- och 1970-talen började de svenska mentalsjukhusen avvecklas. Då hade metoden att placera psykiskt sjuka på slutna institutioner ifrågasatts ett bra tag. Man ville nu bort från den gamla tvångsvården och i stället utgå mer från frivillig behandling, och 1995 stängdes det sista, och största, mentalsjukhuset ner. Numera sker behandling av psykisk ohälsa på ett mer humant sätt, i samarbete med kroppssjukvården och de sociala myndigheterna. Rehabilitering, habilitering och integrering förespråkas på ett helt annat sätt än tidigare och kunskapen kring diagnostisering, behandling och medicinering är större än någonsin. Och tur är väl det!
Har du eller någon som står dig nära problem med psykisk ohälsa? Det finns alltid hjälp att få! Här kan du läsa mer om att söka stöd och hjälp.