Världscancerdagen

4 februari 2025

Världscancerdagen 2025

Världscancerdagen, som uppmärksammas den 4 februari varje år, är en global händelse som syftar till att öka medvetenheten om cancer, främja förebyggande arbete och stärka stödet till drabbade och deras anhöriga.

Vi har träffat Marie, som arbetar inom vården och har drabbats av cancer, men som nu är friskförklarad. Dessutom har vi pratat med Felicia som studerar till undersköterska, och som förlorar sin pappa i cancer och även själv fått en tumör. Vi kommer också att få ta del av personliga berättelser som påminner oss om varför denna dag är så viktig.

Så låt oss dyka in och börja samtalet – vad kan vi tillsammans göra för att skapa en värld där fler överlever och färre insjuknar?

Felicia
Berätta, vem är du?

Mitt namn är Felicia Stella Gränsmarker och jag är snart 28 år gammal. Jag är uppvuxen på Tjörn, i en stor och kärleksfull familj. För ett år sedan köpte jag min första egna lägenhet i Göteborg, här har jag varit bosatt sedan dess. Den 26 november år 2021 gick min tvillingbror bort i sepsis. Den 8 oktober år 2024 förlorade jag även min pappa i cancer. Under samma år fick jag reda på att jag hade drabbats av en tumör i bröstet. Jag bestämde mig för att byta yrkesroll. Det blev en total vändning från att nyligen tagit en examen som inredare, till att byta riktning till vårdyrket. Jag är färdigutbildad undersköterska till sommaren. Planen var att specialisera mig inom anestesi, operation och intensivvård. Men under studiernas gång har jag bestämt mig för att läsa vidare till sjuksköterska, inom en snar framtid. Nu känner jag mig redo att berätta min historia, där jag och min familj har drabbats hårt i både sjukdomar och tragiska vårdfel.

När fick du veta att du drabbats av en tumör, och hur ställe du dig till det känslomässigt?

Under tiden då pappa insjuknade som mest i sin cancer och var under palliativ vård, fick jag ett samtal från en läkare. De hade hittat ett bifynd från en magnetröntgen, en tumör i mitt bröst. Där och då tog jag inte in det känslomässigt. Min kropp var i flykt och kamprespons, jag hade fullt fokus på att finnas där för min pappa. Jag hade aldrig kollat upp mina bröst innan eller märkt av att något var fel. När jag väl kände efter, så fanns det en tydlig knöl i mitt vänstra bröst. Jag fick snabbt en remiss till Sahlgrenska där jag blev kliniskt undersökt via palpation, jag fick göra en mammografi, ett ultraljud, en finnålsbiopsi, samt lämna blodprover.

Hur balanserar du studierna med den emotionella och fysiska påfrestningen som både din egen sjukdom och förlusten av din pappa och bror innebär?

Det är svårt att sätta ord på. Jag har för andra gången i mitt liv förlorat en människa som jag älskar mer än mitt eget liv. Den djupa sorg, förlust och prövningar som jag och min familj har gått igenom, önskar jag inte någon annan människa. Vi förlorade allt. Under tystnad har jag kämpat mig igenom en djup depression. Det senaste året har jag växt mycket. Jag har upptäck förmågor i mig själv, som jag inte visste att jag hade. Livet är för kort för att bry sig om vad andra tycker, nu är det dags att jag går min egen väg. Studierna har blivit som min frizon. Det som får mig att försvinna bort i en annan värld och fortsätta framåt. Jag tror inte på att tiden läker alla sår, men sorgen kanske blir lättare att bära i framtiden.

Jag stannar ofta upp och tänker, hur kan jag fungera? Kommer jag orka att fortsätta leva vidare? Jag har haft två val i den frågan. Antingen så lägger jag mig ner och ger upp nu, eller så försöker jag leva vidare och också gör mitt liv värt att leva. Jag fortsätter, på ren viljestyrka. Min pappa har alltid sagt till mig, ”du gör ditt bästa, mer kan man inte göra”. Den repliken upprepas i mitt huvud, varje morgon när jag ska ta mig upp ur sängen. Jag känner av Jacob och pappas närvaro varje dag, med varsin hand på min axel. Jag tror på något större, att vi kommer återförenas igen när min tid är klar här på jorden.

Din pappa gick tragiskt bort i cancer nyligen, hur har din pappas erfarenhet av cancer och din egen diagnos påverkat din motivation att studera till ett vårdyrke?

Pappa blev diagnostiserad med en aggressiv C239 gallblåsecancer år 2023. En operation blev planerad med ett löfte från läkare och docenter, att den maximala sannolikheten var att han skulle överleva i fyra år till. På operationsbordet fick kirurgerna avsluta och stänga igen buken, cancern hade spridit sig och bildat metastaser i ett flertal olika organ. Pappa hade ett fantastiskt palliativt och smärtteam omkring sig, vilket jag är evigt tacksam för. Men under pappas sista palliativ tid i hemmet, uppstod ett flertal vårdfel. I samband med cancern fick pappa diabetes typ 1, vilket betyder att bukspottkörteln inte är kapabel till att tillverka insulin. Insulin måste tillföras och blodsockret skall kontrolleras regelbundet. Detta missades, pappa fick inte sitt insulin på sju dygn.

Han hamnade i ketoacidos. Hans total parenteral nutrition dropp och bredspektrumantibiotika sattes ut, utan vår delaktighet. Att vi anhöriga ska bli informerade om viktig information är lagstadgat. Jag med grundläggande kompetens som undersköterska, tillsammans med min syster med övergripande kompetens som legitimerad sjuksköterska, var också de som uppmärksammade den drastiska förändringen i pappas tillstånd.

Dokumentation eller avvikelse på händelsen skrevs inte korrekt på rutin, förrän i efterhand. Patientnämnden är informerad och en IVO anmälan har gjorts. Vi krigade så gott vi kunde, men hans kropp orkade inte mer. Jag är övertygad om att vi skulle få ha kvar honom ett bra tag till, om detta vårdfel inte skett. Samtidigt som man såg döden så nära den man älskar mest av allt, lärde jag mig värdefull kunskap. Jag hoppas på en kontinuerlig utveckling, samt en ökad resurs inom den framtida sjukvården. Både inom primärvården och öppenvården. Min motivation grundar sig i att få göra skillnad. Jag tror på att de kriser som jag sett och gått igenom, också gett mig verktyg för att kunna hjälpa andra. Jag har hittat en mening med livet, ingenting har känts mer självklart.

Hur ser din upplevelse av din tvillingbrors sjukdomsresa, påverkar detta hur du ser på läkare, sjuksköterskor och andra vårdprofessioner?

Min tvillingbrors anamnes bestod utav en långvarig smärtproblematik, under det långa loppet av 7 års tid. Han sökte hjälp via öppenvården och akutmottagningar, fler gånger än vad man kan räkna till. Trots detta, sträckte inte vårdpersonalen ut en hjälpande hand. Istället blev han klassad som en typisk ung kille med beroendeproblematik. Efter att gång på gång bli nekad en utredning, sökte han sig privat till en klinik i Stockholm. En överläkare konstaterade att han hade streptokocker bakterier i kroppen. Allt han fick var en antibiotikakur, men vårdplanen följdes inte upp. En morgon vaknade han inte mer. Bakterien hade spridit sig och sepsis tog Jacobs liv, alldeles för tidigt.

Vi miste en oerhört älskad son, bror, barnbarn, kusin och morbror. Hade vården agerat i rätt riktlinjer, hade Jacob levt idag och påbörjat sin dröm om att studera till läkare. Det jag vill förmedla med detta, är att vårdpersonal måste ta unga personer med smärtproblematik på allvar. Smärta syns inte alltid utåt. Ett rop på hjälp måste bli besvarat, det är vårdens ansvar.

Hur ser processen ut nu kring din tumör, vad vet du i dagsläget och vad är nästa steg?

I dagsläget ser prognosen positiv ut. Det visade sig att tumören var godartad. Jag har en inplanerad operationstid inom kort framtid, just för att erhålla en säker diagnos och för att minimera smärtan. Jag känner mig i trygga händer. Jag kommer att bära ärret med stolthet, som en påminnelse om vad jag har tagit mig igenom.

Marie, berätta om dig själv.

Jag heter Marie och är 43 år och bor i Malmö. När jag blev sjuk jobbade jag i hemtjänsten i Danmark. Då jag fick ett stort intresse för att vilja ta hand om patienter som också blivit drabbade av cancer så sökte jag en tjänst som undersköterska på onkologen och där har jag jobbat sedan 6 1/2 år tillbaka. Men nu har jag sagt upp mig därifrån och ska på nya äventyr.

När blev du drabbad av cancer, och hur var känslorna kring det då?

Jag fick min cancer hösten 2016. Känslorna kring det var som en berg och dalbana. Jag tänkte hur är det möjligt? Är det inte alla andra som får denna sjukdom? Inget kan väl drabba mig? Jag vill leva inte dö. Jag blev arg och besviken på min kropp för att ”djävulen” hade flyttat in. Här bor någon gratis i min kropp som dessutom vill mig illa.

Hur har din egen erfarenhet av att vara patient påverkat ditt sätt att möta och vårda andra patienter?

Den har varit till mycket hjälp. Bara som en sådan sak när man mår illa av sin behandling. Dom som inte fått cytostatika vet inte vilket illamående vi pratar om. Eller Fatique. Den tröttheten. Ju mer du sover ju tröttare blir du. Men vem vill inte sova när man är trött?

Alla tankar man får om livet, sina barn, anhöriga? Framförallt att man kan vara väldigt sjuk även om det inte syns. Man glömmer bort att även om du ler och tar dig igenom dagen så kan du må otroligt dåligt.

Vilka var de största utmaningarna för dig, både personligt och professionellt, under din tid som cancerpatient?

Personligt var den största utmaningen att fungera i familjen. Min dotter var då 11 år. Att acceptera att få lov att vara sjuk var jättesvårt. Att inte bromsa mig själv. Att involvera mina anhöriga. Ofta ville jag inte prata om det för jag ville inte göra dom oroliga. Men de är ju oroliga ändå. Jag ville göra samma saker som jag gjorde innan jag blev sjuk och hade mycket svårt att acceptera det.

På jobbet var den största utmaningen dels känslan att jag var en patient någon annanstans sen trötthet. Jag orkade inte lika mycket på jobbet. Jag jobbade under hela tiden jag fick behandling förutom när där tillstötte problem. En annan sak att jag inte ville att mina kollegor skulle se mig som sjuk utan som Marie. Jag tyckte det var jättejobbigt när någon sa ”Nej, men vila du jag kan göra det”. Jag vet att det var i välmening men där och då var det jobbigt.

Efter att ha gått igenom denna resa, har din syn på sjukvården eller cancervård förändrats på något sätt?

Jag visste inte så mycket om cancervården innan men vet idag att vi i Sverige har väldigt bra cancervård med väldigt många olika behandlingsmetoder.

Nu är du friskförklarad, hur ser ditt liv ut idag?

Ja det stämmer. Men är fortfarande på kontroller. Mitt liv har blivit begränsat jämfört med tidigare. Jag måste planera mer innan jag gör saker och det är en utmaning då jag är väldigt impulsiv annars. Och vissa saker måste jag tacka nej till.

När det kommer till jobb så är jag samma arbetsmyra som vanligt. Jag brinner för att jobba med människor.