Bröstcancerdagen 2023

Bröstcancerdagen 2023 – Vi är starkare tillsammans

Varje år drabbas tusentals kvinnor av bröstcancer i Sverige. Livet förändras på ett ögonblick för både de drabbade och de anhöriga. Ingen ska någonsin känna sig ensam i kampen mot bröstcancer och därför vill vi, i samband med Bröstcancerdagen den 1 oktober, dela känslor, tankar och upplevelser från flera olika perspektiv. Även om varje upplevelse är unik ska ingen någonsin behöva gå igenom kampen ensam. Vi är alltid starkare tillsammans.

I Sverige diagnostiseras en kvinna med bröstcancer varje timme. En sjukdom som vänder upp och ner på livet och påverkar både de sjuka och deras nära och kära. Med detta reportage vill vi dela olika berättelser, känslor och tankar, och hylla och uppmärksamma de kvinnor som varje dag kämpar mot bröstcancer. Vi har pratat med tre kvinnor som har upplevt bröstcancer på nära håll, antingen genom att själva drabbas eller se en nära anhörig bli sjuk. Detta är deras berättelser.

Jennifer – drabbad av bröstcancer

Det var en förmiddag i början på maj 2022 som polletten föll ner. Jag, som dagen innan hade fyllt 34 år, hade fått bröstcancer. Jag som aldrig är sjuk annars. Där och då när de där orden kom ekande, ’det här ser inte bra ut’ – så bröt jag ihop. Jag grät som aldrig förr och kände bara ett töcken. Vanliga frågor dök upp i huvudet. Hur ska vi klara detta? Hur kommer jag se ut? Kommer jag att dö? Känslan av tomhet som fyller kroppen kan man inte förklara förrän man upplever den själv. Jag kollade på barnen, då 2 och 4 år gamla, och då var det som att en glöd tändes inom mig. För barnen ska jag kämpa. Det kan ibland vara svårt att prata med så små barn om vad som händer och sker. Vi inkluderade dem mycket under hela resan. Vi använde oss också av två barnböcker skrivna av två kvinnor som har haft bröstcancer. ’Juno och flintismamman’ och ’Mamma har en dum knöl i sitt bröst’.

Jag fick besked om att behandlingen skulle börja med cytostatika för att förhoppningsvis kunna minska det sjuka området inför operation. Tankarna snurrade. Hur kommer jag att må? Kommer det att hjälpa? Några dagar efter den första dosen fick jag en väldigt svår reaktion. Jag kunde inte äta eller dricka, munnen brann som eld. Inte ens saliven kunde sväljas ner ibland för att det gjorde så fruktansvärt ont. Detta fick mig att känna mig otroligt svag och frågan om det var värt det dök upp. Men detta var också enda gången som jag kände att jag ville ge upp och bara lägga mig ner. Jag bestämde mig tidigt att detta ska jag klara, detta ska inte ta mig. Samtidigt pratade jag med familjen att det också finns en risk att det inte går.

På dagen två veckor efter första dosen föll lockarna till golvet. Mitt långa hår som jag kämpat så länge för. Nu låg allt i en hög efter att barnen och min man hade fått klippa av det. Helt plötsligt hände det på riktigt. Nu kände jag mig sjuk, just för att jag nu såg sjuk ut. Jag valde att inte använda peruken så mycket. Dels för att det var så varmt, dels trivdes jag aldrig i den.

De bestämde på onkologen att de skulle byta cellgift på grund av den kraftiga reaktionen. Nackdelen med den nya var dock att det behövdes fler doser. Cellgifterna tog bra på min kropp och på de tre tumörerna som fanns, och för varje röntgen visade det sig att alla minskade. Jag mådde väldigt dåligt med mycket biverkningar men det gick lättare att kämpa när man fick svart på vitt att det verkligen fungerade. Det togs ändå beslut om att båda brösten skulle tas bort då det visade sig att jag har en genmutation – CHEK2.

Att jag själv jobbar inom vården tror jag har gynnat mig. Jag har alltid velat ha lite koll på vad som ska hända så jag försökte läsa på en del, för att all information inte bara skulle bli som en stor degklump i hjärnan. Sen är jag också van att vistas i den miljön. Jag förknippar fortfarande sjukhusmiljö till mitt arbete, inte tiden då jag hade cancer. Hade jag inte arbetat på en intensivvårdsavdelning där min vardag är att se hur fort människors liv ändras, hade jag säkert reagerat och hanterat allt annorlunda.

Under hela resan har jag fått höra att jag varit för glad. Jag kämpade för min överlevnad, och varje dag som jag kämpade mig igenom var också en dag jag överlevde. Det är klart att det har varit jobbiga dagar också och då har jag verkligen gråtit. Både i min ensamhet och omfamnad av nära och kära. Jag gjorde små milstolpar hela tiden och när de var nådda firade vi. Både små och stora vinster.

Vi alla hanterar, upplever och känner på olika sätt. Det finns ingen mall för hur man ska känna. Det jag vill säga till andra som är i samma situation är att det inte finns några rätt eller fel. Känner du sorg, sörj. Känner du glädje, var lycklig. Låt ingen tala om för dig hur du ska hantera din egen resa. Du är inte ensam, även om det ibland kan kännas så. Dina känslor kan ingen ta ifrån dig.

16 doser cytostatika, 17 doser antikroppar och bilateral Goldilocks mastektomi senare står jag här idag. Jag har precis börjat jobba heltid och är nöjd, lycklig och förbaskat stolt över livet.

Jennifer

Jasmina – anhörig

Jag hade varit på min praktik och satt på bussen på väg hem. Ingen i min familj svarade när jag ringde och det var absolut ingenting jag reagerade på just då. Men när jag hade klivit av bussen och var utanför mormors port svarade mormor till slut. Det enda ordet jag minns att hon sa är ’cancer’. Därefter rasade jag ner mot marken och satt helt stel. Jag kunde varken gråta eller prata, vilket jag idag kopplar samman med chock. Nu i efterhand har mamma berättat att mormor sa att hon hade cancer och att jag inte skulle oroa mig, men jag minns inget annat än att mormor i telefon sa ’cancer’ med tårarna i halsen. Den dagen förändrades allt.

Dagen då jag fick beskedet minns jag att jag ringer min bästa kompis, tårarna rinner och jag kan inte få fram orden – hur gärna jag än vill berätta. Hon insåg direkt att något var fel. Hon kom hem till mormor och där jag satt jag precis utanför porten helt hoprasad. Jag hade svårt att berätta vad som hade hänt och hon hade extremt svårt för att ta in allt. Alla i min omgivning vet vilken relation jag har till min mormor, så det var chockerande för alla som fick reda på detta. När mormor kom hem den dagen klarade vi inte att titta på varandra, vi pratade knappt vare sig jag eller hon. Jag var orolig för allt som skulle kunna hända, för jag var inte medveten om vad cancer faktiskt innebär.

Efter varenda strålning, varenda behandling… Mormor ändrades hela tiden. Men dagen mitt hjärta sprack var då jag insåg att hon började tappa sitt hår. Hon har alltid varit så mån om och fixerad vid sitt hår. Dagarna gick och mormor tappade bara mer och mer hår. Hon ville aldrig att vi skulle raka det utan att det skulle ramla av, men en dag sa hon åt min mamma att ta fram rakmaskinen. Där stod till slut min mamma gråtandes och mormor med tårarna i halsen. När allt hår var av så grät jag, så mycket att det inte gick att lugna ner mig på ett bra tag.

Min mormor gick alltid runt med något på huvudet när hon väl gick ut, hon var så rädd för folks blickar och tankar. Då tänkte jag inte så mycket på det men idag blir jag så arg och ledsen över att jag lät henne gå runt med en mössa när det var så varmt, enbart för att andra människor inte skulle tycka och tänka saker om henne. Cancer kan drabba vem som helst, och det är något som man måste våga prata mer om.

Jag slutade gå till skolan och började i stället isolera mig ifrån folk, jag hade svårt att vara bland människor och känna lycka. Sedan barnsben har jag haft en svår depression med mig, så det gjorde inte saken bättre för min del. Min största rädsla var alltid att mormor skulle förlora sin kamp. Under ett års tid vågade jag inte sova i samma säng som henne – jag var rädd för att vakna upp bredvid henne utan någon puls.

Synen på livet efter ett sådant här besked ändras helt, utan att man själv knappt märker det. Man tar vara på varenda stund tillsammans och man lär sig att uppskatta livet. Livet måste vara tufft för att det ska bli bra igen. Som min mormor säger: ’Det behövs motgångar för att man ska få känna att man lever’. I mars i år tatuerade jag in ett hjärta för henne, ett hjärta som hon ritade när hon var i sitt sämsta skick. Idag är hjärtat det finaste som sitter på min kropp, och varenda gång jag kollar på det påminns jag av mormors mening.

Det har nu gått lite över ett år sedan jag fick beskedet, och inte en dag har varit sig lik efter det. Min mormor blev i somras cancerfri, men jag kunde ändå inte känna någon lycka. Idag har jag svårt att se lycka i saker för att jag är rädd för att cancern ska komma tillbaka. Jag försöker bortse från det, för att mormor kan få känna lycka av att återigen ha tagit sig igenom en svår livssituation.

Ta hand om era nära och kära! Och våga prata mer om detta. Min mormor är ett bevis på att även du med den aggressiva sortens cancer klarar det. Massvis med kärlek!

Jasmina

Sandra – drabbad av bröstcancer

Jag fick beskedet att jag drabbats av bröstcancer i slutet av april 2023. Två veckor innan var jag på mammografi dit vårdcentralen remitterat mig, då jag själv hade upptäckt en knuta i bröstet.

Jag hade verkligen inte en tanke på att det skulle kunna vara bröstcancer. ”Det händer inte mig”, var min primära tanke. Jag borde kanske förstått att den bokade tiden hos läkaren och rummet jag mötte vårdpersonalen i inte betydde ett glatt besked av min biopsi, men jag bestämde mig för att förhålla mig positivt inställd till vad som komma skulle.

När läkaren berättade beslöt jag mig ganska snabbt för att inte deppa ihop. Jag blev såklart ledsen där och då och jag tappade lite fokus på all information jag fick. Jag hade min sambo med mig och jag ville vara stark för hans skull, för att beskedet inte skulle kännas så tungt för honom. Sjuksköterskan tog väl hand om mig och det kändes tryggt trots att allting kastades omkull. Prover skulle lämnas, tider skulle bokas och undersökningar skulle göras.

När allt var klart för dagen och vi skulle åka hemåt visste jag att mina föräldrar satt spänt och väntade på att jag skulle höra av mig. Jag hade inte vågat ringa eller sms:a dem, men jag förstod att de skulle misstänka att jag inte fått ett bra besked då det drog ut på tiden. Till slut kom ett sms från min mamma som bad om att få veta. De var så nervösa att de inte kunde vänta längre. Jag ville inte ge dem beskedet via sms eller telefon, utan vi körde hem till dem. Hela vägen grät jag för att jag inte ville belasta dem med denna tråkiga nyhet. Detta var det värsta för mig, att behöva berätta för mina föräldrar. Jag visste hur hårt de skulle ta det och hur ledsna de skulle bli. Återigen intalade jag mig att behålla den faktiskt positiva känslan jag ändå hade inombords.

Dagarna gick och mycket skulle ske på kort tid inför cytostatikabehandlingen. Jag hade stort stöd från min sambo, familj och vänner. Jag bröt ihop några gånger på grund av ovissheten inför vad jag skulle gå igenom, men framför allt att jag skulle behöva tappa mitt hår. Ironiskt nog var jag knappt bekymrad över mitt tillstånd och att jag skulle behöva genomgå olika behandlingar, men att förlora håret och att utseendet skulle förändras gjorde mig ledsen och nervös. Inte nog med att jag var sjuk (fastän jag inte kände och fortfarande inte känner mig sjuk), jag skulle behöva tappa lite av min identitet – mitt utseende.

Jag stod i duschen och tvättade håret två veckor efter den första cytostatikabehandlingen och märkte att håret höll på att lossna. Illa kvickt skickade jag ut min sambo på trädäcket med rakapparaten för att raka av det. Detta som jag så innerligt fasat för skulle nu ske. Det var en lättnad när det var över och det såg faktiskt inte helt tokigt ut, jag var nöjd ändå och kunde skratta åt mig själv.

Efter detta var det inte så mycket mer som skrämde mig. Det låter ytligt men så är det. Jag började med cellgifter (pågående nu), senare blir det operation, strålbehandling och slutligen läkemedelsbehandling i några år. Jag mår ganska bra och jag håller i gång och lever någorlunda som vanligt.

Jag har nyligen börjat jobba inom sjukvården och såg framemot att komma i gång och lära mig massor. Detta är en av de sakerna som triggar mig att kämpa på framåt. Familjen, vänner och arbetet är det jag får en kick av – att jag har familj som hjälper mig eller som jag kan hjälpa och tanken på att återgå till jobbet ger mig glädje. Mina två hundar tillhör familjen och är mycket viktiga i denna tid. Även katten kan med sin charm underlätta ens dag.

Min syn på livet har inte drastiskt förändrats sedan beskedet, men jag tänker mer på att lägga oviktiga saker åt sidan och hellre göra saker som ger mig energi och gör mig glad. Det värsta har absolut varit att behöva tynga min familj och vänner med beskedet, att förändra utseendet och måendet och att inte kunna jobba. Jag tar med mig denna tid som en lärdom och framför allt som nytta inom mitt jobb. Jag har själv blivit oerhört professionellt bemött och den mänskliga kontakten, att bli hörd och lyssnad på har varit väldigt viktigt för att bibehålla positivitet och trygghet.

Till alla där ute med samma resa framför er – håll en positiv kurs och försök finna något som gör gott varje dag. Även om det bara är en promenad i skogen hjälper det mycket, tro mig. Våga fråga och informera dig om något är oklart och ha kontroll kring din vårdplan. Jämför dig inte med andra, allas resa är individuell och alla har olika förutsättningar. Googla inte symtom eller liknande, utan håll dig informerad via din kontaktsjuksköterska. Hitta något som gör din vardag viktig, vila och ät gott!