Vårdväskans backspegel: Anestesins historia

Människor har utfört olika kirurgiska ingrepp på varandra i flera tusen år – många gånger med smärtsamma och traumatiska upplevelser som följd. Minst lika länge har man experimenterat med bedövning och smärtlindring av olika slag, med varierande och ibland dödlig utgång. Det här är anestesins historia.

Det finns belägg för att operationer och kirurgiska ingrepp genomfördes så tidigt som 3000 år före Kristus, med bedövning som var mycket experimentell och inte speciellt välfungerande. Under stenåldern använde man sig av växten bolmört, där avkok på bladen kunde lindra smärta och oro medan röken från brinnande bolmört i stället gav hallucinationer. Även de gamla grekerna experimenterade med bedövning, och läkaren Hippokrates kom fram till att pulveriserad pilbark kunde hjälpa mot feber och smärtor. Pilbark innehåller ett liknande aktivt ämne som en del av dagens smärtstillande mediciner. Under 1400-talet upptäckte sydamerikanska urinvånare att ett koncentrat av kokablad kunde verka bedövande, och att man genom att tugga på kokablad även fick effektiv lokalbedövning. Ett annat ämne som i årtusenden använts både för sin avslappnande och bedövande effekt är opium. I början på 1800-talet lyckades en tysk farmaceut utvinna morfin ur opium – en starkt smärtstillande substans som används inom sjukvård och behandling än idag. Även alkoholintag har länge varit en vanlig taktik för att lindra smärta, där rejäl berusning kunde underlätta under riktigt smärtsamma ingrepp. För att patienten inte skulle rymma i panik mitt under pågående operation fick oftast några kraftiga män hålla fast patienten medan ”kirurgen” gjorde sitt bästa för att genomföra ingreppet så snabbt och effektivt som möjligt.

Trots att människor i flera tusen år utfört kirurgiska ingrepp var det inte förrän under 1840-talet som den första lyckade anestesin genomfördes.

I slutet av 1844 besökte tandläkaren Horace Wells en underhållningsshow på amerikanska östkusten. Showen bestod av att försökspersoner inhalerade dikväveoxid, mer känt som lustgas, medan publiken förbluffat beskådade hur männen skrattande famlade omkring. När lustgasens effekt hade avtagit slog sig en av försökspersonerna ner bredvid Horace Wells, som upptäckte att mannen blödde kraftigt från ett sår på knät. Förvånat insåg mannen att han inte alls hade känt av när skadan inträffade mitt under lustgasruset. Detta gav Horace Wells en strålande idé. Lustgasen verkade ha bedövat den blödande mannens smärta – kanske kunde detta vara användbart som smärtstillning inom Wells tandläkarutövande?

Efter Horace Wells misslyckade demonstration av lustgas som bedövningsteknik blev hans Bostonbaserade tandläkarkollega William Morton inspirerad, och började experimentera med eter. Eter är en antändlig, färglös vätska vars ångor kan orsaka känslolöshet och medvetslöshet vid inandning. Detta var inget nyupptäckt ämne, och man var tidigare införstådd med dess påverkan på människan. Det var dock inte förrän efter Wells experiment med lustgas som Morton insåg att även eter kunde vara användbart som bedövningsmedel. I slutet av september 1846 utförde tandläkare Morton det första lyckade försöket att bedöva mer eter, då han drog ut en tand på en patient som befann sig under eternarkos. Redan månaden efter fick han möjlighet att demonstrera sin nya teknik inför publik. En patient skulle få en halsböld avlägsnad av en kirurg och Morton bistod med bedövningen. Patienten föll i djup sömn och inför förbluffade åskådare opererades bölden bort på endast fem minuter – helt smärtfritt. Redan dagen efter Mortons demonstration genomfördes ytterligare en lyckad operation under eternarkos och nyheten om det nya bedövningsmedlet spred sig som en löpeld över hela världen.

Redan året efter Mortons lyckade demonstration med eter började en skotsk läkare göra försök att lindra förlossningssmärtor genom att låta patienterna andas in ångor av kloroform. Detta var till en början framgångsrikt, men redan tre månader senare inträffade det första dödsfallet till följd av kloroformnarkos. Man insåg att kloroform kan orsaka leverskador och hjärtarytmier, vilket är anledningen till att ämnet aldrig konkurrerade ut eter som bedövningsmedel.

Även om lustgas, eter och delvis kloroform framgångsrikt hade använts som bedövningsmedel i några årtionden fanns det i slutet av 1800-talet ännu inget effektivt lokalbedövningsmedel på marknaden. År 1884 började det österrikiska läkaren Carl Koller använda kokain som lokalbedövning, genom att injicera en kokainlösning i området som skulle bedövas. Man hade länge känt till kokainets effekter vid lokal placering, men det var först i Kollers händer som detta kom till medicinsk användning. I början av 1900-talet introducerades ytterligare ett lokalbedövningsmedel på marknaden och forskningen har sedan fortsatt stadigt framåt.