Vårdväskans backspegel: Apotekens historia

Människor har sedan urminnes tider försökt bota sjukdomar och lindra smärtor med örter, brygder och växter. Dessa så kallade mediciner förmedlades av kunniga inom läkekonst och fanns inte tillgängliga för den breda massan. Annorlunda är det idag, med olika apotekskedjor och nätbutiker bara ett klick bort. Hur uppkom då den moderna apoteksverksamheten? Det har vi dykt djupare i – välkommen till Vårdväskans backspegel!

Man har i alla tider experimenterat med diverse preparat, behandlingsmetoder och magiska krafter för att läka sjuka kroppar, bota livshotade tillstånd och lindra svåra smärtor. Det finns bevis för att även våra föregångare neandertalarna använde örter som medicin. Länge fanns inte läkemedel och mediciner tillgängliga för befolkningen i stort, utan de delades ut av exempelvis munkar eller läkare. Inte förrän på 760-talet e.Kr. öppnade världens första apotek. Det slog upp portarna i den irakiska staden Bagdad, i ett område som länge varit framstående inom just läkekonst. I Europa började apoteksliknande försäljningsverksamheter dyka upp på 1100-talet och de spred sig långsamt norrut under den sena medeltiden.

Under slutet av 1600-talet fick apotekarna ensamrätt på tillredning och försäljning av medicin. Det var dock inte vem som helst som fick bedriva en apoteksverksamhet utan ett kungligt tillstånd, så kallat privilegium, var ett måste för att få öppna ett apotek. Endast en apotekare per geografiskt område fick detta tillstånd och han blev i stort sett enväldig i detta område. Det fanns få sätt att komma över ett privilegium om man inte själv fått ett utfärdat. Då ett privilegium ansågs vara en personlig gåva kunde det gå i arv från far till son. Det gick även att köpa ett tillstånd av en apotekare som valt att sluta, även om detta i de flesta fall var mycket dyrt. Hade man inte möjlighet att ärva ett privilegium eller hade råd att köpa ett, var det sista alternativet att gifta sig med en apotekaränka som ärvt tillståndet av sin avlidne make. Kvinnor kunde inte få apotekartillstånd utfärdade, men det fanns ändå en del kvinnliga apotekare i Sverige som tagit över verksamheten när maken dött. Först år 1891 blev apotekaryrket tillgängligt för båda könen, då en apotekarutbildning för kvinnor öppnade på Karolinska Institutet i Stockholm.

Privilegiesystemet var länge ifrågasatt och kritiserat. I slutet på 1700-talet bildades Apotekarsocieteten, en skråorganisation som var starkt kritisk till privilegiesystemet och det faktum att tillstånden såldes dyrt apotekare emellan. I början av 1800-talet lade de fram ett förslag som innebar att tillstånden endast skulle gå att köpa via en central nämnd, men detta ansågs för drastiskt och ingen förändring skedde. Under senare delen av 1800-talet blev det i stället antal verksamma år som avgjorde om en apotekare fick ta över eller öppna en apoteksverksamhet, men privilegiesystemet kom inte att avskaffas helt förrän år 1920.

I mitten av 1950-talet fick Sverige en ny form av sjukförsäkring, vilket bland annat innebar att två tredjedelar av alla läkemedelskostnader skulle betalas med skattemedel. Detta gjorde att staten också ville ha en större insyn i apoteksverksamheterna. Trots att de säljbara privilegierna avskaffats ansågs läkemedelsförsörjningen och dess system vara omoderna och ineffektiva. Därför beställde regeringen under 1960-talet en utredning som skulle undersöka möjligheter till nya sätt att hantera apotekssystemet. Skulle apoteken fortsätta drivas i privat regi eller skulle staten ta över? Ett beslut togs i riksdagen att apoteksnäringen borde förstatligas och år 1970 grundades Apotekarbolaget AB. Detta statliga bolag skulle effektivisera läkemedelsdistributionen, öka kunskapen kring läkemedelsanvändning och arbeta för att hålla kostnaderna för medicin nere. Den första januari 1971 förändrades så livet för de drygt 600 egenföretagarna som bedrev apoteksverksamhet i Sverige. Nu var de statligt anställda och lydde under statsanställda apotekschefer.

Ett statligt monopol av apoteksnäringen var inte vanligt förekommande och det fanns inget liknande i världen vid den här tiden. Monopolet fick dessutom utstå mycket kritik under kommande årtionden. Under 90-talet avreglerades statliga monopol inom flera branscher, såsom taxi, inrikesflyg, post och elmarknad. Apoteksmonopolet stod dock pall ett tag till, trots stora besparingskrav, protester från apoteksanställda och snäva marginaler på receptbelagda mediciner.

I mitten på 2000-talet blev det dags för en ny utredning av Sveriges apoteksnäring och dess statliga monopol. Utredningens resultat blev att monopolet borde upphävas. Ett av argumenten till detta var att Sverige hade betydligt färre apotek per invånare än övriga EU-länder. Under den här tiden gick det 10 000 svenskar per apotek, medan det i många andra europeiska länder endast gick 5000 invånare per apotek. Sverige var dessutom det enda landet i Europa, och ett av få i världen, som hade ett statligt apoteksmonopol. De svenska apoteken hade också begränsade öppettider, och tillgängligheten blev en stor bidragande faktor till att en avreglering av monopolet rekommenderades.